Tack för i år Göteborg
Hemma igen efter en helg i Göteborg och Basketfestivalen. Hemresan kändes rätt dryg måste jag säga. Och var det så nödvändigt med en kaffepaus för chauffören med bara cirka 7 mil kvar?
Det blev ju egentligen ganska lite basket känns det som, mest p.g.a. att fredagen och lördagen innebar mycket dödtid i väntan på matcherna som började först på kvällen. Men resultatmässigt kan vi inte klaga, guld för lag vit som slog ut lag röd i semifinalen med två poäng. Det här med att möta lag från sin egen förening är alltid lite knepigt,och speciellt i det här fallet när vi alltid försöker att se oss som en grupp. Det var rätt ledsna miner (kanske årets understatement) hos lag röd efter semifinalen och en del mindre väl valda ord uttalades i affekt. Om man ska se något positivt i det är det väl att tjejerna är tävlingsinriktade och vill vinna.
Finalen blev inte så spännande, lag vit gick ut och dödade matchen direkt, det stod väl 18-0 innan finalmotståndarna Västerås satte sina första poäng. Så klart att det känns lite tråkigt att vi inte kunde ha mött varandra i finalen i stället, för handen på hjärtat så var nog Blackebergs båda 93-lag de två bästa lagen.
På bussen hem funderade jag en del på att det här var den sista turneringen med de här konstellationerna och känslomännisk ssom jag är så måste jag säga att det känns rätt vemodigt. Det har varit tre fantastiskt roliga säsonger. Nu återstår ju i och för sig turneringen i Spanien, som förhoppningsvis blir "piff på moset" som en f.d. arbetskollega skulle ha sagt.
Nu ska det bli jäkligt skön att få sova i sin egen säng efter ffyra nätter på en sunkig luftmadrass!
Det blev ju egentligen ganska lite basket känns det som, mest p.g.a. att fredagen och lördagen innebar mycket dödtid i väntan på matcherna som började först på kvällen. Men resultatmässigt kan vi inte klaga, guld för lag vit som slog ut lag röd i semifinalen med två poäng. Det här med att möta lag från sin egen förening är alltid lite knepigt,och speciellt i det här fallet när vi alltid försöker att se oss som en grupp. Det var rätt ledsna miner (kanske årets understatement) hos lag röd efter semifinalen och en del mindre väl valda ord uttalades i affekt. Om man ska se något positivt i det är det väl att tjejerna är tävlingsinriktade och vill vinna.
Finalen blev inte så spännande, lag vit gick ut och dödade matchen direkt, det stod väl 18-0 innan finalmotståndarna Västerås satte sina första poäng. Så klart att det känns lite tråkigt att vi inte kunde ha mött varandra i finalen i stället, för handen på hjärtat så var nog Blackebergs båda 93-lag de två bästa lagen.
På bussen hem funderade jag en del på att det här var den sista turneringen med de här konstellationerna och känslomännisk ssom jag är så måste jag säga att det känns rätt vemodigt. Det har varit tre fantastiskt roliga säsonger. Nu återstår ju i och för sig turneringen i Spanien, som förhoppningsvis blir "piff på moset" som en f.d. arbetskollega skulle ha sagt.
Nu ska det bli jäkligt skön att få sova i sin egen säng efter ffyra nätter på en sunkig luftmadrass!
Kommentarer
Trackback