Ibland är livet orättvist
Har en spelare i laget som egentligen inte har kunnat tränat ordentligt sen i våras. Nästan ett år alltså. En hel säsong har gått förlorad för hennes del. Hon har varit sjuk och till en början visste man inte riktigt vad det var som var fel med henne. Men någon gång under hösten stod det i alla fall klart att det var något med hjärtat som inte stod rätt till. Jag är inte helt säker på de medicinska detaljerna men på något sätt är hjärtat förstorat.
Hon har varit på en mängd undersökningar och gjort EKG-tester och gud vet allt. Så idag kom hon förbi före träningen och berättade vad läkarna hade sagt vid den senaste undersökningen igår. Att risken är väldigt stor att hon aldrig kommer att kunna spela basket igen.
Det som gör det så tragiskt är att hon är ytterst talangfull och en av de mest ambitiösa och träningsvilliga spelare jag någonsin har stött på. Dessutom otroligt ödmjuk och en supergullig tjej på alla sätt och vis. Hon älskar basket. Så varför måste just hon drabbas av något sånt här? Känns så förbannat orättvist.
Och vad säger man när hon berättar en sån sak? Önskar att jag kunde ha sagt något vettigt som kunde ha gett någon form av tröst, men jag fick bara en tår i ögat och sa något i stil med att "det suger verkligen".
Hoppas att vi kan behålla henne inom basketen på något sätt, förmodligen kan hon bli en utmärkt tränare om hon vill. Men just nu känns det jävligt tungt...
Hon har varit på en mängd undersökningar och gjort EKG-tester och gud vet allt. Så idag kom hon förbi före träningen och berättade vad läkarna hade sagt vid den senaste undersökningen igår. Att risken är väldigt stor att hon aldrig kommer att kunna spela basket igen.
Det som gör det så tragiskt är att hon är ytterst talangfull och en av de mest ambitiösa och träningsvilliga spelare jag någonsin har stött på. Dessutom otroligt ödmjuk och en supergullig tjej på alla sätt och vis. Hon älskar basket. Så varför måste just hon drabbas av något sånt här? Känns så förbannat orättvist.
Och vad säger man när hon berättar en sån sak? Önskar att jag kunde ha sagt något vettigt som kunde ha gett någon form av tröst, men jag fick bara en tår i ögat och sa något i stil med att "det suger verkligen".
Hoppas att vi kan behålla henne inom basketen på något sätt, förmodligen kan hon bli en utmärkt tränare om hon vill. Men just nu känns det jävligt tungt...
Kommentarer
Trackback